"Från den lägsta fängelsehålan till den högsta toppen kämpade jag med honom, Morgoths Balrog. Tills jag till sist kastade ner min fiende och krossade hans ruin på bergssidan. Mörkret tog mig, och jag irrade bort från tanke och tid. Stjärnorna snurrade över mig och varje dag var lika lång som en jordisk livsålder. Men det var inte slutet. Jag kände livet i mig igen. Jag har skickats tillbaka... tills min uppgift är slutförd."

Aragorn, Legolas och Gimli följer sina hobbitvänner in i mörkret i den uråldriga Fangornskogen. Mörk och farlig är den här gamla skogen, en rest av den stora skog som en gång täckte stora delar av de vilda markerna öster om bergen. När de knotiga träden som hänger över dem börjar stöna olycksbådande mot varandra, blir de tre jägarna varnade för närvaron av en mystisk, klädd gestalt.

"Den vite trollkarlen närmar sig", varnar Legolas, och i väntan på att deras fiende Saruman ska dyka upp, låter trion svärd, yxa och pil flyga, bara för att hindras av en förblindande magi. Vännerna blir snabbt överväldigade och börjar tänka på det värsta, och i upprördhet och rädsla kräver de att fienden ska avslöja sig.
Men slutet har inte kommit denna dag, för när det strålande ljuset bleknar och hans grå mantel faller, står framför dem ingen fallen trollkarl, utan en vän från bortom den dödliga världens gränser Gandalf har återvänt.

"Jag är Gandalf den vite, och jag kommer tillbaka till er nu vid tidvattnets vändning